Sanningen om Ulf Adelsohns telefon

Trådlös telefon av märket Sanyo.

ÅRET ÄR 1985. Vid ett besök i Hong Kong köper Ulf Adelsohn en trådlös telefon som han olagligt tar med sig hem till Sverige. För detta blir han anmäld och slutligen dömd till böter, för i dåtidens Sverige hade Televerket monopol på alla telefoner. Om du kopplade in en annan telefon på Televerkets nät så gjorde du dig skyldig till brott – ett utslag av samma förmyndarmentalitet och statligt monopoltänkande som motarbetade privat reklamradio och som fick socialdemokraten Maj-Britt Theorin att föreslå ett förbud mot privata parabolantenner – en tydlig illustration av ”DDR-Sverige”.

Historien återkommer med jämna mellanrum i krönikor och på ledarsidor. Till och med pajasduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har använt den i TV-serien 100 höjdare. Carl Bildt har naturligtvis twittrat om den och Ulf Adelsohn har själv beskrivit händelsen i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje (”En olaglig telefon”, 9/8 2014).

Problemet är att historien inte är sann. Adelsohn blev visserligen dömd, men det var inte för att ha brutit mot Televerkets monopol och det var egentligen inte telefonen som var problemet. Historien är en faktoid – något som hålls för sant, men i själva verket är felaktigt.

Vi tar det från början.

En dag i Hongkong

Hösten 1985 deltog Ulf Adelsohn i en riksdagsresa till Kina. Tidigare på hösten hade han som partiledare för Moderaterna förlorat riksdagsvalet mot Olof Palme och Socialdemokraterna. Efter valet fortsatte Moderaterna att sjunka i opinionsundersökningarna samtidigt som den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg seglade upp som konkurrent om rollen som oppositionsledare. Adelsohn var pressad. Kanske bevakade media resan lite extra på grund av detta.

På hemvägen gjorde resesällskapet uppehåll i Hongkong och enligt Aftonbladets Jörgen Widsell, som rapporterade direkt från resan, passade Adelsohn på att göra affärer i Hongkongs shoppingkvarter:

Adelsohn var på ett strålande humör, beställde skjortor hos en skräddare och prutade en halvtimme i en kamera- och videoaffär innan han gick ut 11 000 kronor fattigare men en hel väska elektronik rikare.
– Det här var det roligaste jag varit med om
[…]” (Aftonbladet 3/11 1985)

Exakt vad Adelsohn handlade fick inte Aftonbladets läsare reda på, men 7/11 kunde Expressens Robert Aschberg avslöja att Adelsohn bland annat köpt en videokamera för 7000 kronor och en trådlös telefon som han efter visst prutande fått för cirka 600 kronor. Han hade länge tänkt att köpa en sådan till sin fru Lena, men den telefon som Televerket erbjöd för 4995 kronor var för dyr.

Brott och straff

Problemet med Adelsohns telefon var att han inte visat upp den när han gick genom tullen på Arlanda. För att föra in trådlösa telefoner krävdes tillstånd och något sådant hade Adelsohn inte. Han hade därigenom gjort sig skyldig till smuggling. Att Adelsohn hade gjort sig skyldig till något olagligt hade han ”ingen aning om”, men han var enligt artikeln beredd att ta sitt straff.

Efter artikeln i Expressen ska Adelsohn ha blivit kontaktad av en tulltjänsteman vilket ledde till att han omgående lämnade in telefonen till Tullkriminalen. Han hade inte ens hunnit packa upp den. Den olagliga införseln utreddes i sedvanlig ordning och gick så småningom till åtal. Den 2 april 1986 dömde Sollentuna tingsrätt Adelsohn för brott mot varusmugglingslagen till 15 dagsböter (mål B 48/86).

Förpackning till en trådlös telefon av märket Sanyo.

Sanyo TH 5100 A, en trådlös telefon av den typ som Ulf Adelsohn hade nerpackad när han gick genom tullen på Arlanda.

En dagsbot skulle i Adelsohns fall uppgått till ungefär 350 kronor, men brottet betraktades som en enklare förseelse och därför jämkades dagsboten till 20 kronor. Det var det vanliga förfarandet vid denna typ av brott. Adelsohn fick alltså totalt betala 300 kronor i böter. Telefonen fick han heller inte tillbaka. Av mediabevakningen att döma verkar Adelsohn ha tagit domen med jämnmod.

– Straffet står i rimlig proportion till brottets svårighetsgrad. Mitt förtroende för den svenska rättvisan är orubbat, jag tänker inte överklaga, säger Adelsohn och skrattar.” (Expressen 3/4 1986)

Ett brott mot monopolet?

Men vad var det Adelsohn gjort sig skyldig till? Många, inklusive Adelsohn själv, påstår att han blev straffad för att ha brutit mot Televerkets monopol. Alla telefoner var Televerkets egendom och därför fick man inte heller föra in telefoner i Sverige. Fel, fel, fel! Om Adelsohn hade tagit in en helt vanlig telefon, så hade varken Televerket, tullen eller tidningarna brytt sig det minsta.

Adelsohns brott var istället att ha olagligt fört in en radiosändare i landet. Att den råkade sitta i en trådlös telefon var egentligen en bisak i sammanhanget. Anledningen till förbudet mot att föra in radiosändare är att frekvensutrymmet är en begränsad resurs. Radiotrafiken skulle inte fungera om det inte finns en kontroll över radiofrekvenserna och vad de används till.

De trådlösa telefoner som vid mitten av 1980-talet såldes i utlandet sände på andra frekvenser än de svenska. Om man använde en sådan telefon i Sverige så kunde det i bästa fall innebära att man störde grannarnas TV-mottagning. I värsta fall kunde man störa kommunikationen för räddningstjänst, militär, fartygstrafik och flygtrafikledning. Man kan tycka att Adelsohn som f.d. kommunikationsminister borde ha känt till detta.

Men nu är det väl lagligt?

I princip gäller samma regler i dag. Användningen av radiofrekvenser är strikt reglerad för att det alls ska vara möjligt att använda radiosändare i olika sammanhang.

Det har dock blivit enklare att köpa trådlösa telefoner i utlandet. I slutet av 1980-talet påbörjades arbetet med att ta fram en standard för trådlösa telefoner, så kallade DECT-telefoner. Standarden fastställdes 1992 och användes först i Europa. Den har senare antagits av Australien samt av de flesta länder i Asien och Sydamerika.

Trådlösa telefoner är numera vanligtvis konstruerade för ett särskilt reserverat frekvensområde och därför behövs det inte längre något tillstånd för att föra in och använda sådana telefoner i Sverige. Det är alltså den tekniska utvecklingen och ett målinriktat standardiseringsarbete, tillsammans med en anpassad lagstiftning, som detta som gjort detta möjligt – inte en avreglerad telemarknad.

Hade inte Televerket ensamrätt på telefoner?

Men ägde inte Televerket alla telefoner i Sverige? Och var det inte brottsligt att koppla in en egen telefon på Televerkets nät? – Televerket hade ju monopol! Nej, Televerket har aldrig haft ensamrätt på att äga telefoner i Sverige. Och det har aldrig varit brottsligt att koppla in en egen telefon på Televerkets nät. Däremot bröt det mot reglerna för abonnemanget – ett avtalsbrott.

Anledningen till att Televerket endast tillät sina egna telefoner i det egna nätet var i grunden rent teknisk. Det fanns inte en enhetlig standard för hur telefoner och nät skulle fungera tillsammans. Gränssnittet mellan telefon och nät var komplicerat vilket ställde krav på telefonernas konstruktion. Att Sverige var ett glesbebyggt land med långa abonnentledningar var en speciell förutsättning som påverkade hur svenska telefoner utformades. När telefoner tillverkade för utländska förhållanden kopplades in på det svenska nätet, kunde det leda till dålig samtalskvalité, överhörning mellan olika kunder och rena fel, som att samtal inte avslutades när man la på luren.

Men Televerket hade inte något monopol på telefoner eller telefoni i Sverige. I telefonins barndom byggdes många lokala nät av olika bolag. Televerket gavs dock ensamrätt att bygga rikstäckande ledningar. Situationen i slutet av 1800-talet gjorde det mer rationellt och ekonomiskt att samla telenätet under en gemensam förvaltning. Exempelvis gjorde konkurrensen mellan telebolag i Stockholm det tidvis omöjligt att koppla samtal mellan de olika näten.

För att få en fungerande telefoni i Sverige övertogs efterhand de lokala telenäten och samlades i det som kom att kallas det allmänna telenätet – i praktiken Televerkets eget nät. Något lagstadgat monopol på telefoni var det hur som helst inte. Andra telenät byggdes bland annat upp av järnvägsförvaltningar och energibolag för deras egna behov.

Förresten, visste du …

… att den första gången trådlös telefoni debatterades i Sveriges riksdag var redan den 30 april 1904? Riksdagen debatterade övertagande av telenät i Stockholm från Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag och Stockholms Belltelefonaktiebolag. August Sjö, ledamot i andra kammaren, framförde farhågor om att telenätet kunde bli värdelöst. Den tekniska utvecklingen skulle kunna göra att telefontrådar inte längre behövdes. Mot detta invände Hugo Hammarskjöld:

Men jag tror dock, att jag vågar säga, det hvarken herr Sjö eller jag får upplefva den dag, då trådlös telefonering kommer att kunna äga rum, och i alla händelser kommer detta att dröja så länge, att till dess kan telefonnätet mycket väl vara till fullo amorteradt och betaldt.” (AK prot. 1904:47)

Historien kom att ge Hugo Hammarskjöld rätt. Det går inte alltid att göra korrekta förutsägelser om framtiden, men välgrundade antaganden kombinerat med politisk vilja är det som i längden visar sig vara mest framgångsrikt.

Kommentarer